Nytt år då ska man ge nyårslöften,
men vid den här tiden på nyåret brukar man redan har hunnit att bryta en del
av dem. Jag ger inga nyårslöften, i varje fall inga som jag berättar, för
att belackare inte ska kunna komma vid den här tiden och säga ”va´ vad det
jag sa”.
Men i år gav jag ett litet löfte redan innan jul att
jag ska börja blogga. Alltså skriva små meddelanden, dagboksanteckningar i
datorn som jag sedan sänder ut i internetvärlden så att alla kan läsa det
och kommentera det hela.
Varför ska man blogga? Jag vet inte, men förmodar att
det ingår i denna excentriska livsdimension som vi numera lever i.
Egentligen tycker jag att hela idén är lite märklig.
Här sitter massor med människor i hela världen och skriver om sig själva.
Mycket är rent nonsens, att de har varit ute i kylan och att det var kallt.
Eller att de har lagat köttbullar på två kilo köttförs. Sådant brukade min
mamma ringa till mig och berätta om. Det kanske är så att man inte har någon
att berätta det för och måste informera hela världen om det.
Men är man politiker, som jag är, är det nästan
nödvändigt att blogga. Journalister orkar inte alltid ta reda på egna
nyheter och då är det väldigt praktiskt att hitta åsikter på en blogg, så
kan man blåsa upp det och få löneförhöjning för ett bra scoop.
Det jag inte heller förstår är hur människor har tid,
både att skriva sina egna bloggar och dessutom läsa och kommentera andras.
Är det underligt att vi har mycket att göra nu för tiden? Varför prata med
en människa när man kan meddela hela världen samma sak utan att behöva höra
en mänsklig röst? Ja, jag är ironisk, men jag tycker att vår värld har
blivit märklig.
Men nu ska jag i alla fall också börja blogga, men det
är inte helt riskfritt. Bloggen har för en del användare blivit deras
mentala slasktratt där de häver ur sig hela sin barndoms frustrationer och
där de tävlar med varandra om att vara så elaka som möjligt. Det är lätt att
skriva elaka saker om människor som man inte känner, det är till och med
lätt att skriva elaka saker om människor man känner. Det är nämligen lätt
att sitta vid tangentbordet och formulera vassa formuleringar när man inte
behöver titta vederbörande i ögonen.
Jag är förbluffad hur så kallade kända bloggare vräker
ur sig andras och egna personliga tragedier. Jag vill inte veta
vederbörandes funderingar kring sina p-piller eller att hustrun har fått
”frispel” i ett gräl. Märkligt att man inte vill ha lite integritet?
Den andra risken är att man i ett förfluget känslosvall
skriver ned alla sina känslor om händelser eller människor och inte riktigt
hinner tänka efter innan det är ute i hela internetvärlden. Det som är
skrivet är skrivet och även om man tar bort finns det säkert någon som har
sparat eländet och i ett känsligt ögonblick tar fram den ogenomtänkta
kommentaren. Så ska man stå där och tugga, som sagt skrivet är skrivet.
Det är det som är hela grejen säger då andra, att man
ska avslöja sig och att medmänniskorna runt om i världen ska se svagheterna.
Jaha, och hur roligt känns det?
Jag har alltid hävdat att den
etiska dimensionen alltid måste finnas med i allt vi gör och att den ytterst
bärs upp av den gyllene regeln. Så då ska jag alltså ge mig på detta vågspel
att skriva snälla, etiskt genomtänkta dagboksanteckningar till världen.
Får se hur spännande det kommer att bli för
journalister. En blogg utan ilska och konflikter kommer inte att ge någon
journalist löneförhöjning, i varje fall så länge jag kan hålla mig i
skinnet. Man är ju inte mer än människa, och rätt som det är har jag också
antagligen klampat i klaveret. Då är det bara att hoppas att ingen har tid
eller är intresserad av att läsa mina epost, men vad är det för vits då?
Bloggandet kommer att bli ett huvudbry för mig 2010.
God fortsättning på det nya året!