Adresslapp på
nyckelknippan
Det var på vägen till jobbet som den fick igång
tankeverksamheten. En liten oansenlig adresslapp, ja egentligen ingen lapp utan
en liten plastficka och i den låg det en lapp med namn och adress. Nu var det så
många som hade gått och cyklat på den lilla plastbiten att det inte längre gick
att läsa namnet och adressen, men som sagt den satte fart på tankarna denna
tidiga morgon då höstkylan smög sig innanför halsduken och kappan.
När jag var barn hade jag en sådan liten lapp på min
nyckel. Om jag skulle tappa bort nyckeln så skulle det vara lätt för upphittaren
att lämna den till mig eller någon i vår familj. Idag är det ingen som skulle
sätta sitt namn och sin adress på sin nyckelknippa. Det skulle vara detsamma som
att säga välkommen hem och stjäl allt jag äger och har. Här är min adress och
här har du nyckel så att du lätt kommer in.
Men det var helt annorlunda bara för 45 år sedan. När jag
var ännu mindre och vi bodde i en liten stuga i skogen, tror jag att nyckeln
hängde under fönsterbrädan. Alldeles intill ytterdörren. Tanken att någon skulle
vilja smyga sig in i vårt hus för att stjäla fanns aldrig. Alla grannarna visste
säkert var nyckeln fanns och det var bra i fall de skulle behöva komma in och vi
inte var hemma. Och anledningen till att de skulle behöva komma in var i så fall
för att hjälpa till med något. Skulle de lämna av något så gjordes det på
yttertrappan. Och där stod grejerna tills vi kom hem.
När vi flyttade in till den stora staden Växjö, som då hade
28 000 invånare, fick jag en egen nyckel, som jag ibland hade ordning på och
ibland inte. Det betydde att dörren till lägenheten ibland stod olåst.
Varför har vi förändrats? Säkert en klassisk fråga som det
inte finns något svar på men ändå måste jag få fråga varför. Vi har det bättre
generellt i vårt land än någonsin. Visst har klyftorna växt men de som är
fattiga i dag skulle inte har räknats som fattiga för 50 år sedan. Ändå så stal
vi mindre då och hade större respekt för varandra.
Om någon glömmer att låsa sin cykel så betyder det inte att
vem som helst har rätt att ta den, men det tror tydligen folk idag. Man kan
också göra underliga upplevelser i affärer när man försöker vara ärlig. Flera
gånger har jag eller någon anhörig påpekat: ”Oj jag fick visst för mycket
tillbaka på växeln.” ”Eller du glömde ta betalt för den här varan.” Man skulle
ju kunna tänka sig att butiksbiträdet då tackar den ärliga kunden, men det
inträffar inte så ofta. Konstigt, ärlighet premieras inte ens av den som drabbas
av oärlighet. Samtidigt förfäras vi och butiker över alla snatterier.
Ja, det är konstigt. Händer det något med oss människor när
vi får det bättre, när vi inte behöver varandra, när vi blir främlingar för
varandra. Då behöver jag inte ta ansvar och då kan jag stjäla från min granne.
Ja, konstigt är det och konstigt är det att en liten
plastbit kan väcka så mycket tankar och minnen.
Ewa Sundkvist