Vem fick egentligen stödrösterna?

Inför ett nytt drabbas tankarna av det gångna året och vad det innebar och vad det kan innebära för det nya året.

Som politiker var naturligtvis valet en av de stora händelserna under 2010. Det blev ett märkligt valresultatet i Örebro kommun och jag hoppas naturligtvis att Koalitionen får fortsätta regera, men i övrigt är det tämligen tydliga resultat. Besvikelsen är stor över att Alliansen inte lyckades bättre i landstingsvalet. Jag tror knappast att alla invånarna i Örebro län är medvetna om att det har varit socialdemokratiskt styre så länge landstinget har funnits. Det hade varit nyttigt med ett maktskifte av flera skäl. Vi får hoppas att Miljöpartiet ger möjligheter till öppenhet och förändring.

Besvikelsen är stor över Sverigedemokraternas framgång. Den skrämselpropaganda som jag hörde vid Sverigedemokraternas husvagn under valrörelsen var minst sagt upprörande. Lyssnar man till det okritiskt kan jag till viss del förstå att man skrämde ihop röster till partiet, men det hör inte hemma i sann demokrati. Jag är besviken när jag hör hur människor från kyrkor och samfund totalt har glömt bort sången ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart gör detsamma har Han sagt…”

Det var glädjande att Alliansen fick fortsätta att regera på riksnivå, något historiskt men som tyder på att den gamla socialdemokratin inte längre fungerar i ett modernt samhälle. Verkligheten har sprungit från partiet.

Den största besvikelsen är givetvis vårt eget partis tillkortakommanden i valet. Kristdemokraterna gjorde ett uruselt val. Det väcker mycket tankar och reflektioner. Är det bra att det blir två huvudmotståndare i en valrörelse? För mindre partier blir det svårare att tränga genom. Ett exempel är utvärderingen av valaffischer och valfilmer. Aktuellt rådfrågade Resumées chefredaktör och han var mycket tydlig att Kristdemokraterna var mest uppseendeväckande och klara ”vinnare”. Vilka debatterar sedan valaffischernas betydelse? Jo, en moderat och en socialdemokrat. Nu tror jag inte att valaffischerna hade avgjort valet men det visar tydligt på problemet.

Ett parti kan aldrig skylla på någon annan utan det kräver hårt arbete för att höras och synas.

Kristdemokraterna sägs ha klarat sina 5,6 procent tack vare stödröster. Det är möjligt att det var så men vid närmare fundering var det kanske Moderaterna som fick flest stödröster. Vid flera tillfällen fick jag glada kommentarer att människor hade röstat på Alliansen. På min fråga om de röstat på mig, har de tittat förvånat och svarat. ”Det tänkte jag inte på, jag trodde jag skulle rösta på Moderaterna.” Eller alla de som glada kom till valstugan och berättade att de hade blivit kristdemokrater när det gått in på Internet för att göra olika valtester. En del hade till och med gjort om testet flera gånger för egentligen ville de vara Moderater men deras åsikter stämde bättre med kristdemokraterna.

Kanske borde vi driva det som en partikamrat drev under förra mandatperioden ”Våga vara kristdemokrat.” För det krävs tydligen mod att stå upp för värderingar som värnar människovärdet högre än penningvärdet.

Jag har läst ledarkommentarer som skrivit att kristdemokraterna inte behövs längre. Mycket märkligt när man samtidigt får höra glädjen från tjänstemän på såväl regerings som lokala kanslier säga att det har aldrig hänt så mycket inom äldreomsorgen, handikappområdet, sjukvården som det gjort de senaste fyra åren. Eller den tjänsteman som uttryckte sin glädje över att Maria Larsson även blir Barnminister. ”Kommer hon att arbeta lika hårt för barnen som hon gjort för de äldre kan något riktigt bra hända i Sverige.”

Det känns oroande när man säger att detta inte behövs i Sverige. Min övertygelse är att Kristdemokraterna behövs så länge marknaden och penningen är viktigare än de äldre, den ensamme och den sjuke.

Ewa Sundkvist, kristdemokraterna

Oppositionslandstingsråd ÖLL