Måste man åka skidor i Sälen?

En vintersemestervecka i Sälen, visst låter det härligt? Det tycker alla människor runt omkring mig också. Åh, säger de längtansfullt, ska ni åka till Sälen och åka skidor? Ja, svarar jag lite sammanbitet och med ett falskt leende. För jag vet hur det blir när vi kommer till stugan i Sälen och det blir tal om att åka skidor. Mina försvarstal skulle kunna göra sig i FN. Ena dagen snöar det för mycket, andra dagen blåser det, tredje dagen både blåser och snöar det och i bästa fall är det för kallt den fjärde dagen. Men vad gör man den dagen då man vaknar och det är fyra minusgrader, knallgul sol, klarblå himmel och absolut vindstilla? Då är det svårt att hitta skäl till att inte åka skidor.

Jag förstår inte varför man måste ut på skidor. Varför duger det inte med promenader? Nu måste man sätta på sig långa skenor under fötterna. Vad är det fel på ett par rejäla promenadkängor? Jag förstår att Gustav Wasa behövde åka skidor, men nu för tiden är ju alla vägar plogade för att man ska kunna ta sig fram, de är till och med grusade för att man inte ska halka.

Fötterna viks åt sidan

Nåväl, till slut har maken övertalat mig om det underbara att ge sig ut på en skidtur. Skidorna är vallade och pjäxorna framtagna, så det är bara att bita ihop. Väl där ute på myren är det verkligen gudomligt vackert. Snön är gnistrande och kritvit, himlen blå och solen bränner i ansiktet. Det går väl an när det är platt mark och raka skidspår. Men sen då? Maken säger att det är så fina spår att det bara är följa med. Det är det visst inte! Det krävs hundraprocentig koncentration i varje sväng. Sedan blir det ännu värre, då ska vi upp för en backe. Man måste saxa uppför backen. Fötterna viks ut åt sidan och på det sättet ska man ta sig upp. Det är jobbigt. I halva backen slår pulsen så att den är på väg att hoppa ur kroppen. Men då är det bara fortsätta, stannar man i detta läge åker man ohjälpligt bakåt och är tillbaka på utgångspunkten. Men eländet är inte slut här, för efter att har bestigit backen ska man ju nedför också. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun. Maken säger att det inte är någon fara och att man inte kan slå ihjäl sig i den lilla utförsåkan. Men det kan man visst! Det höll jag på att göra förra året. Skidorna gick i kors och jag stod bokstavligen talat på näsan. Mina nya glasögon hade en helt ny form efter vurpan och jag hade ett långt djupt sår på näsan i nästan tre veckor.

Jag har lärt mig att ska man köra bil nedför en skarp brant ska man köra på samma växel nedför som man gjorde uppför. Nu kör jag med samma teknik i skidbacken, jag tar mig ned ungefär på samma sätt som jag tagit mig upp. Det går bra, ibland.

Född i Sveriges regntätaste stad

Jag brukar kommentera till maken att jag inte känner igen mig i terrängen, så där mycket backar upp och ned är det aldrig på sommaren. Men då brukar han svara att det är det inte nu heller. Det är inte så lätt att vara gift med en norrlänning som i princip är född med skidor. Jag min stackare är född i Sveriges regntätaste stad, där hann det aldrig bli något riktigt skidväder så därför halkar jag ohjälpligt efter maken.

Till slut brukar jag säga åt honom att han kan åka i förväg, jag kommer så fort jag kan. Då sticker det iväg ett par skidor, vet inte hur han bär sig åt men snabbt försvinner han i horisonten. Jag gnetar på bra och tycker att jag kommer strax efter honom. Han möter mig på gårdsplan och tar hand om mina skidor som det bästa av alla lagledare. Då har han bastat och klätt om och skalat potatisen.

Att jag njuter av middagen är ingen överdrift och jag konstaterar nöjt att vi har åkt nästan en mil på skidor. Maken tar mig snabbt ur den villfarelsen. "Vi startade ju på halva sträckan." Med lite trugande och fjäskande och en hustru som håller på att bryta ihop lägger han på en kilometer.

Det var sååå härligt!

Men jag kan i alla fall svara på frågan om vi har åkt skidor när jag kommer hem. Jag ska säga det alla förväntar sig. Det var sååå härligt!

Ewa Sundkvist
Kristdemokraterna   
Oppositionsråd i Örebro läns landsting