Novellen om Svea, från 2006

Om hon ändå hade presenterat sej

 

- Alice, Alice, det sitter en en svart man hos Svea!

- Nu? Det är ju snart läggdags, vem är det som kommer så här dags?

- En kolsvart man, sa jag ju. Milde himmel, vad är det för en tant på rum 302? Hon har inte sagt ett redigt ord sedan hon kom hit. Hon kan inte ens prata. Jamen, jamen, jamen är det enda som hon kan plocka fram ur hjärnan och munnen. Hon kan fullständigt tjata ihjäl en med det där.

Nu tycks polletten trilla ned och Alice fattar vad Jalle hade sagt. Hon torkar av händerna i sköljen och med taktfasta steg styr hon bort mot Sveas rum.

Jo, minsann sitter det inte en kolsvart man i rummet och pratar med Svea. På afrikanska. Och Svea ler.

De ställer sig i dörröppningen med armarna i kors för att kolla läget en aning.

- Du håll ett öga på det här, säger Alice.

Den kolsvarte mannen vänder sig mot Alice med ett stort leende.

- På Swia eller på den unge mannen?

Alice dryper iväg, med små röda fläckar vid kindbenen.

Jalle står som förstenad kvar och lyssnar på de båda människorna. Allt förefaller fullständigt vansinnigt. Där sitter Svea, som han aldrig har hört säga ett vettigt ord, och en neger, och pratar med henne på afrikanska.

Det enda han vet om Svea är att hon är religiös. Hon kom till servicehuset för ett par år sedan efter att ha drabbats av en hjärnblödning eller något liknande. Det är svårt att bestämma hennes ålder. Hon är både gammal och ändå inte riktigt gammal på samma gång. Mellan 70 och 85 år. Han skulle ju kunna titta i journalerna, men så intressant är det inte.

Det finns en bibel på nattduksbordet, fast hon inte kan läsa i den. Då och då får hon besök av några tanter. Kanske är de mer damer? De sjunger om portar på glänt och gator av guld. De brukar öppna dörren till Sveas rum så det hörs över hela avdelningen. Det är antagligen meningen att alla osaliga själar i huset ska höra.

Det verkar inte som om hon har några med släktingar att tala om. Hon är som alla de andra. Hon kan fortfarande äta själv, men hon spiller och sätter i halsen. Hon kan gå till toaletten själv, men det mesta verkar komma utanför. Bra att vi satte in en kateter, undrar om vi inte ska sätta på henne en blöja också?

Vem är han som sitter inne hos henne och saggar ett obegripligt språk? Det tycks i alla fall roa Svea. Hon ler.

- Jamen, jamen, jamen, säger Svea lite lätt på rösten.

Jalle tar ett par steg ut i korridoren. Han ser att Alice tecknar med fingrarna åt honom att han ska fortsätta hålla ett öga på Svea och mannen. Det finns så många galningar i vår värld. 

Utan ett ljud är han borta.

Både Alice och Jalle rusar in till Svea. Kollar handväskan, garderoben och nattygsbordet. Nej, inget är taget. Det var då för väl.

- Gode Gud vad det här var otäckt. Man vet ju inte vad det finns för folk nu förtiden. Varför skulle han in till just Svea? Varför sa han inget när han kom eller när han gick?

- Svea, hur är det? Gjorde han dej något? Rörde han dej? Tog han något? Är allt bra, Svea?

- Jamen, jamen, jamen.

- Jamen, jamen, jamen, svarar Jalle. Ibland undrar man vad man håller på med, säger han samtidigt som han rycker loss Sveas lealösa arm ur klänningen.

Hon blänger. Jamen, jamen jamen.

Nattproceduren blir kort. Svea är elak och slåss nästan.

- Har Svea feber, frågar Alice plötsligt. Säg inte att du håller på att få urinvägsinfektion igen. Jag tror jag blir tokig. Lilla gumman, har du lite feber kanske?

Alice stryker henne på kinden.

- Försvinn från mitt rum era kräk, vrålar hon rakt ut. Jag är ingen senil liten tant. Ni fattar ingenting. Ni fattar inte vad livet är? Ni tror att det handlar om torka skiten ur röven på en gammal kärring?

Men det enda Jalle och Alice hör är den spruckna stämman: jamen, jamen, jamen.

Gode Gud förlåt mig, men jag blev så upprörd. Så där brukar jag aldrig uttrycka mig. Hur länge ska jag vara inlåst i detta fängelse, inlåst i min kropp, inlåst i min egen hjärna?

Tankarna stillar sig och hon börjar tänka på Daniels besök. Ja, nu kan jag faktiskt dö. Tänk att Daniel kom.

Sängvärmen stiger och Svea halvslumrar.

Den afrikanska solen står högt på himlen, hon är trött. Morgonpasset på missionsstationens sjukstuga är över. Dags för lite mat och siesta.

Svetten rinner i små rännilar utmed ryggraden, mellan brösten och bakom öronen. Den ljusa klänningen är fläckig och solkig av den röda jorden.

Svea gör den vanliga inspektionen av hyddan. En titt under sängen, hörnen i hyddan kontrolleras och hon sopar för säkerhets skull cementgolvet för att vara övertygad om att alla inkräktare av insekter, ödlor, skorpioner och ormar har försvunnit.

Då hörs ett förfärligt liv utanför. Folk kommer springande, det pratas, tjattras och ojas. Ett barn skriker, gallskriker. Inom loppet av ingen tid alls är alla i dörren till hennes hydda.

Mamsell Swia, mamsell Swia.

Gode Gud, vad är det hon håller i sina armar?

Ett blodigt knyte hålls fram. Bland det värsta hon har sett i sitt liv. Ett barn med stora bett, förmodligen från en gorilla. Vems är ungen? Var har det hänt? Vad ska vi göra? Tankarna stöter fram i hjärnan och innan hon hunnit tänka färdigt rycker hon åt sig barnet springer mot dispensären. Hon ropar på Elsa under språngmarschen. Alla följer efter henne, nyfiket tjattrande.

Elsa möter henne och de tar in barnet i ett kalt rum med ett bord på. Det som de så fint brukar kalla undersökningsrummet.

Elsa ryter till och kör ut alla afrikaner. De tittar först på barnet, en pojke och sedan på varandra.

- Elsa vad ska vi göra? Svea nästan viskar fram orden.

- Den där ungen kan vi inte rädda. Och om vi skulle göra det, vem vill ha honom? Han kommer att bli vanskapt för resten av sitt liv.

- Ja, men han lever ju faktiskt nu. Vi kan ju inte ta livet av honom så länge han lever.

Elsa stålsätter sig mot alla sina känslor.

- Lämna tillbaka honom, Svea.

Svea tvättar såren. Hon nästan tömmer förrådet på sprit. Det är djupa sår som behöver sys. Det kommer att bli inflammationer. Vem vet vad han har fått i sig i betten?

På knackig gbaya förklarar Svea att de inte kan göra något. De måste ta tillbaka honom. Ta hem honom till byn. Hjälp honom själva.

De tittar på henne klentroget. En av de äldre kvinnorna vaggar fram i hopen och talar högt, argt och tydligt så att den dumma vita kvinnan ska förstå. De har hittat honom i skogen. Antagligen bortrövad av haoussa-folket från byar längre norrut. Förmodligen hade han blivit efter i karavanen och påhoppad av en gorilla. Hur ungen klarat sig är obegripligt, men att han har klarat sig är ett tecken på att han ska leva. Nu är det deras jobb att ta hand om honom.

Svea har aldrig hört någon svart tala till henne på det sättet.

- Ja, ja säger hon förstrött på svenska.

Varför har hon åkt till hjärtat av Afrika? Var det inte för att hjälpa människor? Så naiv hon hade varit. Hon trodde att hon skulle ut och frälsa världen och göra alla glada och friska.

Nu hade de inte ens en läkare. Det var bara hon och Elsa och några svarta som hjälpte dem.

Inne i huset ligger pojken kvar på bordet. Elsa har gått.

- Gud, nu får du vara så god och hjälpa mig, fräser hon ironiskt mot taket.

Hon arbetar systematiskt bit för bit av såren. Hon pratar hela tiden sin konstiga gbaya med svensk accent till pojken. Han börjar bli slö efter att ha förlorat mycket blod. Hon försöker att få honom att dricka och håller honom i ett hårt och elakt grepp för att hålla honom still. Rengör, håller ihop hudbitarna, försöker se hur det ska se ut, syr stygn för stygn. Hon darrar av ängslan. Gör jag det bara värre för honom? Ska jag låta honom dö? Han är säkert bara två år. Vad vet han om livet?

Svetten rinner och blandas med tårarna. Det börjar skymma. Svea tänder fotogenlampan. 

Nej, det var ingen som ville han honom, det blev Svea som fick ta hand om honom. Hon kallade honom för Daniel. Det hette hennes morfar och på något sätt gav det henne och pojken styrka.

Daniels sår läkte och åren gick. Han var en begåvad pojke och planerade att en dag ta över sjukstugan. Han följde troget Svea, blev hennes tröst och styrka när hon började bli trött och längtade till Sverige. Han for till huvudstaden Bangui och sedan den stora staden Paris för att läsa medicin. Det var då som Svea drabbades av hjärnblödningarna. Så kom revolutionen, så kom allt i vägen för Daniel och Svea.

Tänk att han hittade mig till slut. Svea ler för sig själv. Vi har mötts och sagt farväl. Jag är trött på det här. Vad är det för mening att leva? Vad vet de som jobbar här om Afrika, att jobba utan mat och vatten? Vad vet de om kärlek, om människor, om livet och döden? Femtio år i Afrika, jag talar fyra språk flytande, men jag är inte förmögen att tala om det.

Nej, tack, jag är nöjd nu. Jag har slutfört mitt verk.

Svea känner hur det drar ihop sig i underlivet. Man brukar få urinvägsinfektioner av kateter, tänker hon innan febern allt mer tar över hennes medvetande.

Jag har slutfört mitt verk...

Det blir lite uppståndelse på avdelningen när personalen hittar Svea på morgonen. Det blir nästan ännu värre när de läser dödsrunan i tidningen. Femtio år i Afrika, avancerade studier i tropisk medicin, anlagt sjukhus, skola och förestod en sjuksköterskeutbildning, de sista åren arbetat åt FN.

- Tänk om vi hade vetat det, säger Jalle.

- Skulle det ha gjort någon skillnad?
 

Ewa Sundkvist
Kristdemokraterna
Oppositionsråd i Örebro läns landsting