Krönika januari 2009 (Publicerad i
Hemmets Vän)
Bara januari - och redan arg
Så här i början av ett nytt
år så känns det som om man ska vara lite ödmjuk och avvaktande över vad ett nytt
år kan innebära. Det är jag naturligtvis. Det är alltid med en viss bävan man
går in i ett nytt år. Jag har slutat att avlägga nyårslöften och även att ha
förväntningar. Det blir som det blir, men självklart måste jag vara med och
försöka att göra mitt bästa.
Därför kan det anses vara
opassande att vara arg så här i början av det nya året, men tyvärr är jag redan
arg, jättearg. Och det på en massa saker.
Jag är arg på alla
barnvagnsfabrikanter som vänder barnvagnar från föräldrarna. Varför gör man det?
Tror man verkligen att barnen, bebisarna på några månader eller på några år har
behov av att se alla bilar, möta alla hundar i ansiktsnivå och stå i avgaserna
som blåser rakt in i vagnen? Det små barn behöver är trygghet, och att se sina
föräldrar. Nu sitter barnen med ryggen mot sina föräldrar och om det dyker upp
något otäckt kan de aldrig vända upp ansiktet och se tryggheten i mammas eller
pappas ansikte. Det susar förbi en massa saker och pappa eller mamma ser de inte
röken av. Inte heller ser föräldrarna om barnet blir skrämt eller rädd. Sedan
tycker jag att det är underligt att alla föräldrar har gått på denna
barnvagnsfabrikörsidioti. Vill de inte se sina barn?
Jag tycker att alla
småbarnsföräldrar ska skapa en revolution.
Sedan är jag arg på alla som
svär och skriker åt sina barn och anhöriga. Under en resa råkade vi hamna bakom
en familj med tre små barn. Under hela resan var det alltid någon i familjen som
skrek. Var det inte minstingen som inte ville sitta still så var det något av
syskonen som retade minstingen, eller så var det föräldrarna som skrek åt att
barnen att de inte skulle skrika. Ett av problemen, var att familjen inte hade
någon normal samtalston, inte ens då de försökte vara rara mot varandra.
Röstnivån var flera decibel högre än de flesta andras.
Jag är arg på alla elaka
människor. Varför måste människor vara så elaka? Till exempel hur kommer det sig
att en del bloggare och krönikörer har blivit kändisar nästan bara på grund av
att de har varit elaka. Det har skrivit kränkande, nedvärderande, smutsigt om
andra kändisar och människor som de inte känner. De använder ett vokabulär som
får mig att både rodna och gråta. Dessa medvetet och uttalat elaka skrivare och
skriverier blir sedan förebilder för unga människor. Förebilden blir att det är
så här man umgås och talar och skriver om människor. Hur kommer det att bli i
deras framtida relationer? Hur kul är det att få en sådan bloggare att ta hand
om mig när jag blir gammal? Finns det inga etiska regler hur man bemöter andra
människor hur blir omvårdnaden då?
Den senaste tiden har jag
varit arg på alla som skräpar ned. Vi var i Sälen under nyårshelgen och tog en
promenad mellan tallar och skidspår. Där kunde vi följa en hel rad med ölburkar,
till slut kom vi även fram till pappersbrickorna som de har suttit på. Hur
tänker man om man bara kastar det man har i handen där man står eller går? Efter
en platta öl har man förmodligen inget att tänka med, men vad har man huvudet
till då? Det måste väl något mer skäl till den kroppsdelen än att bära
huvudbonad. Jag önskar att jag hade mött några av de där marodörerna och fått
sjunga ut. Då skulle jag ha sagt: Väx upp eller åk hem till mamma som kan snyta
er och plocka skräp efter er! Håll er till era egna svinstior och förpesta inte
världen för oss övriga.
Slutligen är jag arg på alla
som gnäller så förtvivlat, de som gnäller på felvända barnvagnar,
småbarnföräldrar, elaka bloggare och allt annat som är fel för stunden.
Men håll med om att det känns
rätt skönt att sjunga ut.
Det här kan nog bli ett
ganska bra år!
Ewa Sundkvist,
Oppostitionsråd i Örebro läns landsting
Kristdemokraterna