Krönika av Ewa Sundkvist, oktober 2009
Det finns bara ett nu
och det är just nu
Den här hösten har det varit
några sådana där friska oktoberdagar, sådana dagar då himlen är klarblå, luften
är hög och solen lyser med ett snett leende. De gula löven målar en underbar
tavla i de svenska färgerna.
Men det är inte utan ett
visst vemod som jag drar in den kyliga luften och ser hur löven singlar ned från
träden. Tänk så mycket prakt i varje träd med tusentals blad där inget annat
blad är det andra likt. Till vilken nytta ståtar de höga träden och de små
buskarna med alla sina blad?
Jo, alla blad gör verkligen
nytta. Förutom att de ger skönhet och talar om spirande liv på våren gör alla
löv en stor insats för luften vi andas. Gröna stråk in i en stad från omgivande
land förbättrar luftkvalitén eftersom de fungerar som ventilationskanaler,
särskilt vintertid när vindarna är svaga och vattnen är isbelagda. Både större
som mindre växter tar upp vissa föroreningar i stadsluften plus att partiklar
fastnar i trädens bladverk. Regnet spolar sedan ned föroreningarna på marken,
tyvärr går gatbrunnarnas vatten rakt ut i våra sjöar eller åar.
Men visste du att en hektar
blandad lövskog kan filtrera bort cirka 15 ton stoft under ett år. Hos
barrträden är förmågan att rena luften ännu större. Ett par tre gånger större
faktiskt beroende på att de är gröna året om.
Och när alla blad har fallit
till marken får maskarna en massa mat och när de har gjort sitt blir det finfin
jord som ger näring till nya blad nästa vår.
Men vemodet finns trots allt
kvar när jag springer upp och ned till källaren och vinden och byter ut sandaler
mot vinterkängor och sommarlinnen mot ylletröjor. Nu är sommaren definitivt slut
och det blir bara mörkare och kallare.
Eller så får jag vända på
det, att jag inte längre behöva känna sommarstressen i att ta vara på de soliga
dagarna, att jag måste ”passa på” att hälsa på släkt och vänner, att jag måste
hinna koppla av att jag måste …
Att se hösten komma kan
påminna mig om att livet har sin gång och det bara finns ett nu, och det är just
nu. Tänk att då få stå och kisa mot den skarpa himlen och njuta, om än det bara
är en kort minut men på den minuten fylla ryggsäcken inför vintern, inte bara
med D-vitamin utan också med minnen.
Kanske kan jag med tacksamhet
se tillbaka på sommaren, allt den bjöd på, visserligen blev inte allt som jag
hade tänkt. Det blev kanske annorlunda men det är inte säkert att det blev
sämre.
Det är lätt att glömma bort
tacksamheten.
Jag tänker på det nästan
varje dag när jag läser tidningen och ser på nyheterna. Bussarna har för hårda
säten. Mjölkens datum gick ut i går och det växer ogräs mellan gatplattorna. Mer
vill ha mer. Bonusar hit och dit. Det låter bara som gnäll, gnäll och gnäll.
Ta då en stund och kisa mot
solen eller gå ut i rusket och känn hur regndropparna slår mot ansiktet, stå där
en stund och känn att du lever och att du har mycket att leva för. Sedan kan du
gå in och kura ihop dig i soffan och vara tacksam över att du har ett hem när
det regnar och blåser utomhus. Känn tacksamhet över att du har varma kläder att
dra på dig och elektricitet så att du kan koka dig en kopp kaffe.
Kaffe var det ja, och till
det ska jag baka en äppelkaka. Nyttigt? Säkert inte, men jag känner tacksamhet
mot äppelträdet som utan att få igen något skänker mig kassar fulla med äpplen
varje år. Det är väl både underbart och fantastiskt.
EWA SUNDKVIST (KD)
Oppositionsråd i Örebro Läns
Landsting